Resan i bitar

Då var man här. Kom till flygplatsen vid halv tio igår kväll lokal tid. Benen var stumma, jag kan inte ha luktat mumma, ögonen såg ut som om de börjat blöda och jag var pepp. Pepp på Melbourne. Åtminstone tills jag insett att jag var trött. Jag somnade nämligen vid 1 på natten, samma natt jag skulle till Landvetter och flyga i sammanlagt 20 timmar. Så efter tre timmars sömn, bar det iväg till Landvetter. Jag har aldrig varit så lugn i hela mitt liv. Vid 07.10 skulle planet avgå mot Heathrow, London, vilket det inte gjorde. Det var försenat ungefär 40 minuter på grund av is-dimma.
Väl på planet träffade jag några vänliga människor från ett relativt välkänt racingteam. Anders jobbade heltid med teamet som satsar stenhårt i år. Vi diskuterade webb-tv och dess framtid, då Anders inte bara var intresserad av bilar och racing. Vi diskuterade även en del Janne “flash” Nilsson och hans framgångsrika marknadsföring.

I London möttes jag av indiska chaufförer i turban. De verkade alla ha jättekul på jobbet, då de skrattade hela tiden och pekade på allt och alla (läs oss turister). Säkerhetskontrollanterna verkade också ha kul den här dagen, då de pekade på mig och nickade som om jag vore misstänkt. Det gjorde inte saken bättre och jag började stamma och missuppfattade totalt vad de ville.
“Excuse me, can you please come with us for a random test of your liquids?
-Oh, of course, I´ll take off my shoes.”
Jag hade tur, då de tillslut insätt att jag trots stamningarna och mina totala missuppfattningar, inte var någon terrorist eller smugglare. Efter ett par timmar Kent i iPoden och åtskilliga dokumentärer av halvdan kvalité var jag framme i Hong Kong. Äntligen! 11 timmars-flygningen var över! Under avstigningen tittade passagerarna på mig konstigt. Det visade sig att mina ögon var helt röda. Folk måste trott att jag antingen hade fått i mig för mycket wiskey (ja, den var gratis), eller att jag var allergisk mot 747-or. Jag drack inte en endaste wiskey, då jag var upptagen med att försöka studera det dåliga användargränssnittet tv-panelerna bestod av. Kinesen jämte mig förstod inte nånting alls, trots att man använt symboler som “play” och “stop”, även om de satt på helt fel ställe. Jag trodde kontrolldosan skulle gå sönder flera gånger, då han verkade svära och tryckte så hårt att stolen skakade. Som tur var, så hade jag studerat gränssnittet ett bra tag och gav honom en del bra råd.

På väg mot Melbourne, mötte jag ett par trevliga australienskor som berättade allt dom visste om staden de bott i hela sitt liv sammanfattat i en mening. Jag hade nu fått mitt första och enda riktigt bra kvalitéts-resetips: “Go to Sydney!” Jag blev genast något besviken, då det var det enda tips de hade.
De var också studenter och på väg hem från ett par månader i Europa. Min engelska hade nu börjat ta fart på riktigt och stammandet var spårlöst försvunnet. De tyckte till och med att jag pratade flytande engelska, även om jag fick känslan av att de var ironiska i det mesta de sa till mig.

Enligt pappren jag fått från Deakin Uni, skulle jag hämtas i en “limousine”. Skönt tänkte jag, när jag kommit förbi säkerhetskontrollerna och hämtat min packning. Mot limousinen! Australienska limousiner är något äldre än de vi har hemma i Svedala. Och något annorlunda. En gammal halvrostig Mazda-buss mötte mig och de andra studenterna utanför utgången. En sådan där hög smal, instabil mini-mazda-bil du vet. De andra internationella studenterna som åkte med limousinen verkade riktigt trevliga. De var alla på väg till deras permanentboende medans jag ensam med ett gäng tyskar skulle till ett hotell.

Väl framme vid hotellet (verkade snarare vara ett vandrarhemm/hostel), träffade jag tre tyskar som verkade riktigt trevliga. En utav dem heter “Schtefan”, spelar fotboll och är ett av Münchens största fan. Vi pratade taktik och hur man i Nederländerna skapar elitlag vid tidig ålder. Intressant diskussion. Min gode vän Alex, som kom hem från Australien och Thailand innan jul, hade även han träffat en del tyskar. Han tyckte att de drack alkohol väldigt mycket och ofta. Efter att själv har träffat goda representanter från samma land, kan jag intyga att Alex har helt rätt. Då vi anlände kl 24.00 lokal tid och träffade varandra vid hotellet bestämde de nämligen sig att dricka upp all alkohol de skaffat på planet hit. Sagt och gjort. Efter det gick de ut en sväng på stan. Jag mötte dem faktiskt inte förrän vid halv nio-tiden morgonen efter, då de blivit utslängda av ägaren till hotellet. Och då var de riktigt onyktra.

Efter en stadig frukost, tog jag kartan i min hand, köpte “tram”-biljetter (läs spårvagn) och tog mig mot Deakin University campus i Burwood. På vägen dit träffade jag snälla Silje från Norge som även hon var ute efter ett ställe att bo permanent på. Hon visade mig vägen till en riktigt bra studentförening kallad “DUSA” som visade sig vara riktigt vänliga och hjälpte oss med bostads-letandet. Efter en dags biltur runt kring Burwood-trakten och ett antal besök med olika “landlords”, ett avslöjande från Silje (guleböj är tydligen ett välkänt skämt, vilket inte betyder banan på norska), en riktigt rolig och totalt okänd pakistanier som kallade till möte och prutade priser och var jättestressad, kände jag att jag hade hittat ett schysst ställe att spendera större delen av min tid här i Melbourne. Jag kommer att bo 8 minuters promenadtid från campus. Alternativen var många och skiljde sig rejält vad gäller det mesta. Ett utav ställena vi var på ägdes av en indonesisk restaurangägare och luktade minst sagt indonesiskt. Vi hann se allt från ruckel med mögel och diverse andra defekter till hyffsade rum där mat ingick.

Efter en öl och god matbit på Fridays med Silje och kanadensiskan Wendy har jag kommit tillbaka till hotellet och väntar nu på att kunna kontakta Malin i Umeå och berätta om de goda nyheterna. I morgon flyttar jag till ett annat temporärt boende, för att sedan flytta in i det permanenta, nära campus. Över och ut för nu.

Följ mig på twitter!